- Jag minns första gången jag snattade, sade Max.
- Jag minns första gången jag fick kuk, sade Ulla.
- Jag minns också första gången med en kuk, min egen, sade Sven.
- Vad ni snackar, sade Minnea, det är ju sånt en aldrig skall berätta om för andra utan bara behålla för sig själv i minnet. Inte sant?
- Ja, det är inte sant, inte alls, svarade jag.

Det märkliga är att jag minns första gången jag var på tivoli, och andra gånger jag varit på samma tivoli med andra människor.
Jag tror mig minnas det mera fragmentariskt bara, som att se bitar i ett pussel.
Jag minns första gången jag sexade med någon och jag minns alla de här gångerna på ett och samma tivoli.
Men jag minns inte andra gången jag sexade med någon.
Bara andra gånger, litet mer okänt bara exakt när under årens lopp.
Men de gånger jag minns, vet jag med vem och var någonstans.
Jag minns att jag cyklade när jag var ung, men jag minns inte första gången, bara speciella tillfällen eller platser jag besökte för första gången.
Kanske är det så att vissa platser, om en vill kunna bevara första gången i minnet, de inte skall besökas igen, för att slippa få första minnet solkat och fördärvat av nya minnen från samma plats.
En del människor kan inte älska en annan människa mer än en gång.
Sedan måste de, som drivna av en inre rastlöshet, gå vidare till nästa och så låta sig drivas som av ödet eller vinden till nästa äventyr.
Även människor som redan har en stark relation kan känna äventyret flåsa sig i nacken och riskera sin fasta relation för en plötsligt vindpust från annat håll.
Det betyder inte automatiskt att de lever i en dålig relation med en partner.
Utan mera att de i sig själva lockas av äventyret, av det en smula annorlunda som bryter av mot den vardagliga tryggheten.
Har jag själv lockats av sådana äventyr och även visat mig stundom villig att riskera allt, bara för en enda stark upplevelse någon gång ibland, så minns jag det åtminstone inte.
Eller så gör jag bara som jag brukar.
Jag ljuger hellre för mig själv än erkänner mina möjliga felsteg ens för mig själv.
Jag har vanor, jag har tagit mig för vana att göra saker på ett visst sätt, att gå en väg till en plats på ett visst sätt, att se det jag ser på vägen på ett visst sätt.
Om jag plötsligt skulle bryta mot ett sådant mönster skulle jag kanske bli orolig i min vardag, få svårt att sova på natten eller börja oroa min partner, barnen och det liv jag vant mig så vid.
Att leva i relativ trygghet och harmoni.
Ändå medger jag att jag faktiskt bryter mot en del mönster ibland.
Bara inte så ofta och jag låter mig inte dras med in i mer farliga eller hotfulla äventyr.
Det är mera som att de blinkar åt mig som för att locka mig att svara.
Jag svarar ibland, men bara genom att blinka tillbaka och skratta åt vinden och solskenet, åt regnet och åt årstidernas många lockande äventyr.