Han sa:
- Den gröna elden är vacker.
Jag frågade:
- Menar du trädkronan?
Han nickade.
- Jag känner att du finns, sa han. Jag är rädd för ensamheten. För då känns det som att jag inte existerar. Jag behöver medicin annars måste jag skada mig själv för att vara säker på att jag finns.
- Men jag ser att du finns, jag både hör och känner dig, sa jag och tog hans hand.
- Oj, vad du finns. Jag känner det, sa han och genomborrade mig med en blick som var så genomskinlig att jag förstod att det inte kunde finnas någon stabil kärna i hans medvetande. Han var tvungen att bli sedd för att finnas.
Efter ett tag sa han:
- Ibland är beröring bästa medicin.