När jag vaknar i gryningen

möts jag av det vita klara höstljuset,
ett löfte om en bättre dag än igår

Byn nästan strålar av hopp igen

När jag tvättat sommarens alla badhanddukar

och hängt dom på balkongen 

att slutttorka på galgarna

ser jag att astrarna och solrosorna

skiner av friskhet

När jag trött och hungrig kommer hem från

pensionärskören

så äter jag på krogen för en gångs skull

men måste be om doggybag

när jag inser att portionen är gjord för en ung tränande grabb 

och inte en liten tant

Krogservitören ler förstående

När jag kommer in med kassar och blomsterpåfyllning

 till balkonglådorna för att hösten ska slippa skämmas

över naturens gång

sjunker jag ner med posten och en kopp te. 

halvt tillintengjord och 

förbluffad över tidens obönhörliga trampande

När jag sitter alldeles tyst och stilla 

kommer katten upp bakifrån på hyllan och 

lägger sin tass på min axel precis som en människa

då suckar jag lite rörd och säger tyst : Du lilla Puttiputt.

Så minns jag plötsligt att den som förr brukade kalla sin katt så, 

han finns fortfarnade där ute nånstans. 

Bara hans katt har gått  vidare i enlighet med tidens gång.

och ingen vet vart