Tillbaka i Sankt Laurentii kyrka
Det har gått många år
sedan jag sist besökte kyrkan,
det var på 70-talet
som jag sjöng i kören här.
Vi var nyinflyttade i Söderköping
och när jag besökte min närbutik
såg jag ett anslag
att de önskade nya medlemmar
i Sankt Laurentii kyrkokör,
jag blev glad och ville testa.
Jag var lite nervös och osäker
när jag gick till min första körövning
och jag var nog yngst där,
men ganska snart blev jag en i gänget
och riktigt hemtam.
När jag nu snart 40 år senare
är på Söderköpings Gästabud
ser jag att kyrkporten är öppen,
jag smiter in i kyrkan
och det blir ett kärt återseende.
Den medeltida kyrkan
känns så välkomnande,
fast nu ser jag den
med helt nya ögon
inifrån och inte uppifrån,
för på den tiden
då jag var en liten blyg sopran
stod vi alltid uppe på läktaren
när vi sjöng under gudstjänsten.
Efteråt fanns ingen tid
eller lust heller för den delen
att gå omkring och beundra
de vackra inventarierna,
för när gudstjänsten var slut
så skyndade jag mig hem till mina små
som väntade på mig därhemma.
Därför har jag bara vaga minnen
av den stora vackra tavlan
som hänger på korets norrvägg,
målad av Pehr Hörberg,
men nu blir jag stående framför den
en lång stund försjunken i tankar
innan jag vänder mig om
och tänder ett ljus
som jag ställer i ljusbäraren.
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Eva Helene med Poeter.se id #30820 innehar upphovsrätten