Lasse Holmqvist dör och sjunger "En 25 års melodi". Få igång någonting genom att lyssna. Glad som ettåringen och tvååringen är. Minns ingenting. Khamsi sittande på bänken i Charisma säger något, jag förstår inte språket men det är ej heller mig hon tilltalar. Mannen som stod i ditt öppna trapphus. Lås dörren då. Det går inte. Och jag borde egentligen inte lyssna och oläser det han har skrivit sedan sist, skummar med blicken. Oläst. Bara ett surr där jag ser en navel, en spetsbehå. Ett café, alternativt där eliter skulle... lockar till oss en fotograferande kvinna. Fyrkant med 4 olika färger. Interiör. Jag älskade det. Det var ingen paranoia. Otroligt jobbigt att ändå hälsa på. Det begränsar ditt liv (det ger intrig). Mälarfru liksom prickig i ansiktet, fräknig. Men hon kommer åt minnet med associationer.

Han jobbar ju i stort sett hela tiden. Man rymmer, namnet offentliggörs i aska någonstans bland de andra namnen. Hon tar en naken spruta. De som bönhörs i Like A Prayer har namn som Doug och Dietrich, laxskolan, den saffransdoftande, stad av urin. Hon log när de spelade hennes låt på stället, log som i triumf, fick parfym. Där var armadan av ingenjörer, brevet från herr Brooks. Artikeln som skulle rättas så att den kom med i ett helt annat blad som jag inte köpte, köade och köpte körsbär på Fokus. Polokrage. Pennkjol som får henne att stå Ut på radar. Vulgär stenullsrock. Men det finns någon som vill förhindra att hemligheten avslöjas. Det bor två miljoner i den närmaste staden en timme bort. Men här är det öde landet.

Pavla var här och höjde pulsen, ville ha räktartaren rå som sushi med en kall gräddfilsås. Till det rekommenderar hon att få en maträtt hos hummussexuella (gallerverks återuppbyggnad av det som förr var de dåraktigas caféstol). "Nu är du också en lynnig journalist, förr var du det bara nästan". Mexikofilten var tunn och varm, så att hon inte konstigt skulle frysa mer.

Vid tyska gränsen verkar du öka i vikt, det påsiga ansiktet, hakan sticker fram, dubbelfel. Den man jag ser har gått in på caféet (och det gillar jag i min tanke) och ser onda bilder på väggarna, men bilder som förlorar i ondska. Hon är packad. Bleu Chanel. Dramatisk Kväll, enligt Någon.

Han står på landsvägen på ett plakat. Bakom varje röst en seg levnadshistoria med mörka kvällar och nätter. Och Kalle lät solen sprätta och sila svarta hål i sitt ansikte, John Silver kunde se honom från garderoben där han tvättade sin nyskamsna - Och han gillade att vännerna bara kunde ana symboliken, de frågade efter hennes namn. Och det lät bra och det var tillräckligt gott. Kanske var det komplimanger som var vanligast i kärleksbrev.

PEARL: Kanske ska jag skugga henne under några dagar eller intervjua.

JAG: Allt jag vill göra är att läsa, inte dig, men om aktuella händelser. Sådant föräldrarna säger att man aldrig ska pröva och det ska man helst inte. Hur skulle det påverka våra jobb, våra liv, att du aldrig verkade vara helt nykter? Vänligen svara.

PEARL: Vad spelar det för roll nu när han är död... Vi kan vara hur högljudda vi vill... Detta vurmande i en annan tid. Det var eg. meningen att jag skulle vara flicka. Du har ett gott minne, vad är det som får folk att orka? Nu, plötsligt, orkar jag... Mer...

Ofta poetisk och med orden målande Pearl går ju ej att förstå. Och själarna möts syvende. Jag har en egen dröm på höstdagjämningen om kalendrar där Khamsi och Klara är bofasta i rött läppstift på valaffischen. Min hjälte. Hur ser det ut där? Inget lämnas åt slumpen: skägget accentuerar nu givetvis Pearls skrämmande ögon som säger en sanning, som tar isbitar direkt från Island, ljuger med den andra, förbränner sitt gagn på landsvägspromenad, vilket det skamligt pratas och påtalas om.

Utanför lägenheten skvalpar den.

Mälaren.