Varje höst när solen släcks ner
hur skall jag orka med mig då
när allt bara går emot det grå...

Då klär jag mig i färger
starka klara bara
för i det glada få vara...

Häromdan i rosa klänning
som sken som solen starkt
på trädgårdsstol i stan jag satt...

Då kom en dam i murrigt blått och
grått satte sig mitt emot mig och
slog sig för bröstet och sa:
-Rosa det skära, så´n färg kan hon aldrig bära!
I den gör hon sig aldrig bra! Aldrig skulle hon
en så´n färg välja eller ha... Aldrig på sig ta!

-Men, sa jag, jag klär mig helst i rosa och rött
på lysande färger blir då jag aldrig trött !
Du är den första jag har mött, som min
rosa färg så har stött, jag tror jag går hem
jag blev så plötsligt så otroligt trött...