Jag samlar sopor hos dom rika
i Jakartas lyxkvarter.
Min dragvagn dignar över.
Den rymmer inte mer.

Under 40-graders solkupol.
Med en rygg som snart är kass.
Jag drar min vagn att tömma.
För nya friska lass.

Ja jag rensar i Era diken.
Gör ren Er trottoar.
Förväntar mig ej nåt extra.
Blott att jobbet få ha kvar.

Ref:
Men även döda måste äta.
Jag önskar det vore ej så.
Om lycka jag kunde fläta.
Så skulle jag sluta att gå, gå, gå, gå

Ni ser mig varje morgon.
Både vinter, höst som vår.
Men tittar med flit åt ett annat håll.
Och blundar när jag går.

Ja för Er så är jag intet.
Och ännu mindre värd.
Det märks min själ när jag handlar.
Till min son som är undernärd.

Så jag kämpar på i armod.
Men min själ den är värdigt vit.
Fast tveksam jag är över Eran.
För Ni verkar vada i skit.

Ref: 

För även osv.

Jag vet ej hur länge jag mäktar
att leva från Ert överflöd.
På de allmosor som Ni mig sträcker.
Det stäcker den starkastes glöd.

Men Gud är min klippa och styrka.
Orubblig är Han och sann.
Min rätt som Ni ständigt förnekar,
den får jag till slut utav Han.

Ja inför Honom är vi ju lika.
Både stenrik som trasig träl.
Fast Ni kanske inte tror som jag?
Men Ni har faktiskt än större skäl.

Ref:

För även osv.