L
ivet lutar
ibland lite och ibland mycket
på samma sätt som tiden lutar
ibland lite och ibland mycket

Ofta försöker vi att bromsa
av rädsla för det aldrig ska plana ut
vi blundar allt vi kan
greppar hårdare om styret
som om vi skulle kunna styra
känslornas enorma farkost

Vad är det vi tror ska hända
om vi följer med i svängen
om vi öppnar ögonen
och möter världen med vår blick?

Innerst inne tror jag att vi vet
att det inte är hastigheten som skadar

utan friktionen som gör ont