om den natten
om den stillsamma natt som
fanns kvar
jag svällde för att långsamt kväva
mitt inre och fylla ut
det lilla som ännu fanns
kvar
om fågeln i lungan som växer
varje gång
det blir mörkt, fäller ut
sina vingar, bryter mina revben
genom huden
den finns kvar
med sin näbb i mitt sköte
hackar ihärdigt för att finna
det som växer inuti mig
och tuggar i sig
det som var mitt, är mitt
en parasit utan namn som
byggt sitt bo i min mage
för att födas, spräckas
talar om fågeln i lungan
som om den ännu fanns
dom slåss - fågeln, inomvarelsen
genom alla evigheter som ska komma
tills endast
en återstår och kan förtära mitt
hjärta som segergåva
min revbensvingar låter mig lyfta
och släpper mig när högsta höjden är nådd
och återigen slår jag i marken
och återigen
och återigen
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Turid med Poeter.se id #54 innehar upphovsrätten