... det börjar lite lattjo. Jacob är lite härligt drucken. Och jag vet inte vad jag skall säga riktig. Titti är där. Hon är verkligen vacker. Jonna och Linda också. Men av någon anledning så ockuperas mina tankar av att cykla tillbaka. I en timme, kanske två så är det riktigt trevligt. Jag snackar detta hade kunnat bli en dunder kväll. Men när det är som trevligast. Jag flirtar flitigt med Titti. Men det är fortfarande lite under radarn. Sen kommer bandet på. Musiken är okej, fast inte ikväll. Dödar min stämning. Sedan så kan man inte snacka längre. Och dödar bordet för mig. Fast långsamt.
Jag går upp och dansar men jag fixar det inte riktigt. Eller jo det gör jag. Står där och rör mig till musiken... men jag gillar inte musiken. Jag känner mig falsk. Sen tittar Titti på mig sådär och det känns som om jag ljuger för henne, fast jag dansar. Nåja, mitt problem inte hennes. Jag tar chansen att lämna dansgolvet när Linda, Jonna och Titti vill tillbaka till bordet. Där parkeras min röv under resten av kvällen. Och jag blir mer och mer grå och osocial... och nu anstränger jag mig. Ler. Men jag vill hem. Guppar till takten med kroppen men tittar allt mer bort. Kan inte se dem i ögonen längre. Mina ögon orkar inte ljuga längre. Vad är detta för skit? Vad är detta för lögn?och det har inte ett smack att göra med att jag är nykter. Jag har sett detta så många gånger och det gör mig lika illa till mods. Denna dans. Musik som är så högljudd så man inte ska kunna kommunicera. Allt blir så jävla neandertalarestadiet på något vis. Folk luft juckar istället för att säga det. Och alla går omkring i jakt på uppmärksamhet. Fitta och kuk på ett sätt jag avskyr. Det är för att jag inte spelar spelet speciellt bra. Jag är kass på det. Vill bara säga det som är sant i mitt hjärta. Inget annat. Titti du är jävligt vacker. Och du förtjänar bättre. Bättre än mig. Bättre än det här på dansgolvet. Jag vill tro att vi alla gör det.
Jag tittar på lår. Fina kvinnor lår. Bröst. Rumpor. Men mest lår. Jag vill dela på dem benen. Jag vill gå ifrån skit snacket till när det verkligen gäller. Men jag vill inte skita ner mig på kuppen. Jag vill inte lisma. Spela falskt. Digga sådant jag hatar. Så jag sitter och tittar på. Fjantigt jag vet. Bättre att bara skita i allt. Ställa in siktet på fitta. Jag ser att det finns där. Ser det i ögonen hos några kvinnor. Och några jag kanske måste jobba lite för. Och så har vi Titti. Tolvslaget så kramas vi och hon trycker sin kropp mot min. Men vid det här laget har jag redan tappat suget. Jacob blev svart och självmordsbenägen igen. Eller typ i alla. Så där fuck off till allt. Men det är bara för allt skiter i honom. Och det är fler som jag känner som är självmordsbenägna. Och jag kan inte säga utan orsak. Och man kan tycka att det är lätt för mig. Dra massa mil med cykeln och snacka om hur det verkligen är. Enkelt. Och kanske jag är lite väl optimistisk ibland. Gör saker väldigt enkla. Antingen så gör man det eller så gör man det inte. Och jag kan förstå all kritik. Kommer göra det ändå. För jag har bara detta sättet kvar. Och jag bryr mig inte. Tyck att jag har fel då. Men du har inte levt mitt liv. Du har inte upplevt vad jag upplevt. Eller hur jag upplevt det. Jag kan mycket väl vara en andra klassens nolla för dig. Men jag försöker inte sabba ditt liv även om det kanske känns så. Jag försöker bara säga. Försök. Ge det en ärlig chans. Visst det är upp till mig att övertyga. Där av cyklingen bland annat. Jag borde kanske knullat ikväll. Men jag vill inte ha fitta jag vill ha kärlek. Och jag vill kunna inspirera och påverka. Titti du är verkligen jätte vacker. Och du har det dära unika som är så sexigt hos tjejer. Jag vet inte vad det är för fel på mig..
Allt är så jävla förvirrande. Och klappa till takten av musiken hjälper inte. Inte supa ner sig heller. Kanske inte sitta och tänka heller. Tappa bort sig totalt. Men detta är sjukt... det får du faktiskt ta och hålla med om.
Fast nu snackar jag min egna skit. Vi har haft chans på chans på chans... men vi verkar inte få till det. Och det är både tröttsamt och gammalt. Kanske jag också bara söker uppmärksamhet. För det är vad dina ögon och din närvaro verkligen ger mig.
Men det är komplicerat och jag har rätt om mer saker än vad jag orkar ta upp. Iaf nu. Det är sent. Jag behöver sova.
Kanske vågar jag inte ha uppe texten imorgon. Kanske jag tror du kommer missförstå allt. Eller du. Eller hon?
Det är bara på cykeln jag kan flyga fram. Och jag kan vidrör mitt allra innersta med text. Men jag flyger inte fram. Jag slås för varje mening. Varje ord. Vad enda bokstav. Min dyslexi. Min barndom. Mobbing. Svikna känslor. Besvikelse. Fucking ilska. Hjälplöshet. Hjärtats alla viljor. Det är inte komplicerat. Det är vardag. Det är mitt liv. Här är jag...