lärde aldrig riktigt känna dig,
så som jag gjorde
med din storasyster o bror
faktum är
jag minns dig mest
likt en knähög kopia av din mamma, 
den krabat vilken ständigt, stirrande
krävde kram, stal min mobil
och få myssomna i knät
under filt, i soffan om kvällen

utan att jag märkte det
var du plötsligt stor, vuxen
galet vild, laddad med samma härligt
öppenhjärtliga energi
vilken fullkomligt sprängde sig in
och skadade de runt omkring
med skrattfullt leende hjärta

ett tag är vi kvar
i din resa, när du berättar
om din tid i New York
där du härjade runt
med en vän
hon vilket kom att stå dig allra närmast
genom hela livet
fast det visste ni inte då, även
om ni ändå bestämt er
för att det skulle vara så

första morgonen, var det ruskigt trötta
vänner, utan ork och energi
då sprängde du musikaliskt liv
genom högtalarna
väckte liv i kropp, med studs-dans i sängen
vilken laddade er båda

fan... förlåt
men nu
nu är vi här
åt helvetes för tidigt
vid den hållplats (... som stal dig!)
där jag, med flera
fått ha äran, att vara din gäst

jag vet med mig
att jag aldrig riktigt kan förmedla
till vare sig dig, syster och bror, far eller mor
då hjärteroten redan skrikit mig stum

så med enkel gest, viskar jag tårfyllt
de svåraste orden
när jag nu lägger
mitt sorgslagna hjärtas
röda ros
för att sedan krama hårt
jätte hårt, o länge
din syster och bror
far och mor


tårar
säger mer än ord...