Publicerad 2016-03-09 22:23 av Starkskör




Ensam blomma söker.

Hennes runda ögon ser på mig fulla av förståelse, fast munnen är tyst.
Ljudlöst förflyttar hon sig över golvet, sedan är hon borta.

På ängen är jag den enda blomman som är lila.
I skåpet är jag den enda muggen som inte passar in.
I muren är jag den stenen som sitter snett.

Jag känner mig ensam i en folksamling.
Ständigt missförstådd, ständigt annorlunda.
Undrande om det finns andra som mig.

Människor som vill stanna och se morgonljuset tillta i styrka istället för att sälja sin tid för en spottstyver.
Som vill gå omkring i sin inre trädgård och fundera över hur allt hänger ihop.
Som vill sätta sig ner på en sten bara för att beundra bäckens botten genom de klara vattnet.

Plötsligt känner jag mjuk päls mot mitt ben, hon är tillbaka, den som förstår mig.
Hon hoppar upp och lägger sina varma framtassar på min mage. Hon börjar spinna när jag smeker hennes lilla huvud och allt känns ganska bra igen.

Jag är inte ensam, det finns andra som förstår mig.
En behaglig värme börjar spridas i mitt inre och hon möter åter min blick.
Hennes ögon viskar att hon älskar mig, sedan blundar hon och somnar, kanske drömmer hon om en sommaräng med en lila blomma på.





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Starkskör med Poeter.se id #53404 innehar upphovsrätten