runt tjugosju år sen
du gav mig allt
dina läppar mjuka som siden
jag är rökmolnen
du är karvad ut ur tiden
jag är återhållsamheten
du var freden du var friden
jag är den ruttnande planeten
du var stark men föll i striden
jag är svag men kvar i skiten
glider planlöst genom tiden
solen bränner genom dimman
smälter allt som står i vägen
på rutan torkar jag bort imman
för att se dig stå där trägen
vacker
leende
och lila
men ingenting finns kvar nu