Vi delades upp enligt årstiderna och fick vänja oss vid nattliga tågresor. Och lämnade kollekt på dessa mystiska bussar. Och nattradion skulle spela enkla visor. Vi åkte till ett torp av ungdomsfylleri, tyngt av snön med fotspår när vi fastnade på åkern och allt kändes hopplöst... och i det vinterlovet lärde jag mig faktiskt att svimma. Och rodde iland på den motsatta sonaten. Lättade ankar och rodde iväg till en ensam kvinna som berättade, bara en kilometer från Oitbacka. Och din bokstav var J, Josefin. Och skadades av att lådan var feng shui. Kvinnan jag hälsade på hos filmade sig själv när hon inte hade någon alls att prata med. Hon sitter i soffan och ligger i sängen. Och är i sin trappuppgång.

Crystal skrev dagbok fast hon hade fyllt 30. Astrid var adopterad och skrev ikväll en novell. Inneskotvång och koppen kakao inne på ert snarlika snillrika Wärdshus? Hon var som en ny Crystal och Astrid, professionell. Och den lilla vägen in mot bryggeriet i skogen, vi ålade in.

Och när snön sydde vita drakar lämnades bussen kvar på isen som ett flygplan. Ovanliga tidningar, Seura, fanzine, i biblioteket på Mälarblick. Ett kylskåp framför min skepnad med konservburkar jag aldrig såg någon öppna, det var för att ha i reserv. De var paranoida och rädda för krig.

Men hemmabibliotekets skatter var stencilers skrift och brev och stora räkningar på dumma lån. Det var månaders sysselsättning när det var sommartid. Jord kvar och gäst försvinner. Jag textade logo. Och inte en obrottslig vän i världen har jag efter denna tid, seende Crystals bok och adopterade Astrids novell och hon är min speciella vän som stjäl en burk soltorkade tomater och spyr upp den... innehållet.

Hypnotiseras. Gott sällskap och vänner som tyvärr redan var döda. Det rör min skolgång och dess eftergifter, hur man möter varandra. Men jag minns långa rader och staplar av siffror och jag fick dig att avsky fysik, och bondkatten. Efter en tid flyttar vi isär som två kvinnor som går varandra på nerverna av allt ståhej.

Fick en ljudbok i julklapp, och stekte kebab igår med en onormal lök. Jag stekte till pupillerna, eleverna. Den smädande artikeln minns jag i brev från denna belägring när hon var sjutton år.

Då är hon som mest alert och pigg.

Mer underjordiska partiet knackade på vår dörr. Rösten togs i månader, år av annektering. Hon skrev inte några fler noveller vad jag vet. Och sökte aktivt en partner. Och träffar partnern genast på Internet.

Tur i all otur.

Storljugande Madonna som Hillarys blekta blondiner.

Jag vaknar i direktörens pusseldetalj och hårsvall av Kröken.

Och ålar mig genom de vinterfagra postdistrikten.

Men hundra ris rivs ut.

Ett låtsat kön mitt i pesten.

En kvinna där jag tvangs äta sådant man inte äter.