Antagligen är man skadad av för mycket skola
och skadad av den svenska mentaliteten
den som påbjuder "helig stabilitet". "helig balans".
Man ska vara förnuftig och inte flyga ut i sina känslor.
Detta är jag innerligt trött på.
Men det är inte heller säkert att man skulle trivas i ett annat land.
Alla kulturer har väl sina oskrivna lagar, sina "koder".

Min granne som jag bott bredvid i 13 år. Jag bjöd in mig till henne, tror väl jag bara ringde på. Hon lät mig då veta att hon levt i ett 30-årigt äktenskap "utan kärlek".
Hon är gammal nu. Jag ringde på hennes dörr idag för att fråga om hon hade kaffe. Hon gav mig nescafé i en kopp. Sedan stängde hon sin dörr. Jag uppfattar det som om hon blivit sårad av människor och vill därför vara i fred. Det blir alltid samma sak, vi pratar en stund i trappuppgången och sedan går hon in och stänger om sig.
Har hon något emot mig? Vad är hon rädd för? Jag har bara att acceptera hennes val. Jag har alltså inget emot henne. Men, jag kan ju inte tränga mig på henne mot hennes vilja. Nej. det kan jag inte.

Det är klart att man skulle vilja gifta sig och bo i hus med trädgård.
Kanske få ett och annat bonusbarn...? Vad jag förstått så får man göra ett ryck själv, annars händer inget.
Det är ju så livet fungerar. Men, ibland orkar man inte. Göra allt. Det skulle kännas bättre om mannen tog initiativet. Det måste jag ju säga i rimlighetens namn. Dansa,dansa på min flicka... Dansa min docka...

Livets dans fortsätter, antingen man vill eller inte. Ibland blir man trött på den.
Många i detta landet valde att göra slut på sina liv. Dom ville inte vara med längre.
Jag hade en nära vän som tog livet av sig. Vi som känt honom och hans familj. vi sjöng och grät på hans begravning. Det är skönt att kunna gråta.

Jag slutar här, annars orkar ingen läsa vidare.