För dig kan jag radera, radera det som stör, radera det som gör ont.
För dig kan jag låta det vilda tämjas, ge dig alla svar och låta dig tro på mig.

Det syns på spegelbilden som möter mig att tiden då inte är idag.
Så hur kan det kännas som igår när syrenerna klättrade längst mina ben.
Är det våren som lurar mig eller är det utrycket i dina ögon?
Är det läppar som smakar tryggt som gör mig sårbar och som lockar mig att känna?

För dig vill jag våga.
För dig vill jag radera det som levt inom mig i årstider jag tappat räkningen på.
Jag vill falla fritt likt  lockarna en söndagmorgon.
Vågar jag falla med dig, för dig?