Nere vid biblioteket tittar vi på ösregnet, som har blött ner vårt hår. Det kommer att bli en bra dag. De gick i trappan till åsen och spiraltrappan. Alkoandedräkter och diskmaskin nu full av middagens porslin. Roar mig med att skapa några nya pianostycken. (De är ordlösa). Då är jag i det stora rummet. Om när vi skrev om allt. Jag ville att de andra musikerna också skulle spela. De var i dvala. Passiva. De drack ju. Solen gick ner. Passagerarna ser ut som Denis. På väg till politikerns rum. Hon som var där inne vakade över politikern som en dikt. Som inte var sann, halvfärdig. Hans rum var värt miljoner dollar och var en stor värld. Diskussionen, förde han någon annanstans. Folk ringde nu, Pearl ringde och berättade om sitt liv. Han sade att det var vinter. Han lät som om han ville lätta sitt hjärta, men jag lyssnade och ville inte avbryta honom. Varför skulle han inte få anförtro sig? Han ville prata, och berätta. Men tröttnade på att lyssna. Jag gjorde något annat. Det fanns en hel del rum att vistas i, en stor värld av tankar. Jag kände en ond tid börja, blev medveten om den. Väntade mig något gott av hans samtal. Men det blev Emperor av det hela. Alltid fullmåne. Sedan skrev man ord till kärlekssångerna.