när nattmörkret kryper sig tillbaks

tänker jag att det måste finnas ett sätt

när gamarna i själen svingar sina vilda käftar

och inget av mina försök att sluta fred fungerar

då tänker jag att om jag sagt allt det elaka jag sagt mig själv,

till någon annan som levt samma liv

om jag skulle kunnat kasta samma käglor på någon annan

och stå kvar bredvid

om jag skulle vara så fruktansvärt hänsynslös och elak

mot någon annan som jag är mot livet i mig själv

eller om dessa självkritiksattacker bara snurrat in sig själv

i lömska vävar

det är så lätt att älska livet i en blomknopp,

i en havsvåg,

i solljusets pust mot asfalten

i vårens rörelser,

grönskan och bladen

men sorgen i mig vill skrika sig hes

så länge som jag fängslat mig själv

när inga yttre murar längre river ned mig

ser jag fortfarande skevt av de gamla skuggorna

sorgen i mig vill gråta sig ut

smeka mig ur greppet

när jag irrar omkring i döda rum

jag försöker famna mig själv

säga förlåt

leta efter delar av nåt som brast

och sätta ihop

ge mening

ge periferi

perspektiv och separera

riva av min gamla hud 

och börja om

när skuggpustarna ångar sig

in i min andning igen

och jag blir så trött att allt kommer tillbaks

att inte få vara färdig

att minnena ska fortsätta bränna och fastna och skava

gör mig så ledsen

så tung

ljuden bara flyter ihop

och att jag byggt mitt liv vid gamla fångvaktargrindar

att jag skadat mig själv

gör så ont idag

jag tänker att det måste finnas en väg

när gamarna i själen åter svingar sina vilda käftar

ja då måste det finnas ett annat sätt