Inuti vårt skeppsrämna minne - jag -

minns din skälvande midja i
vinden som just böjer
solrosens stjälk

jag bor i det segelklara språket
med tvedräkt anlete i
bland irrande master
som skymtar förbi

och ovan ditt havs
                            ögonlock
jag är sårets fjäril
och bergets längtan
med fingrar under jorden   gräver
efter ådror för kärleksvatten

i mig dina obestigna berg
sovande i blå -
korund nattlinnet

spricker först  - inifrån -
sträcks ut för ett gyllene stoft
som en dag ärvs av vinden