Jag vet inte hur jag kom hit eller hur jag ska hitta hem. Men jag tror inte jag vill komma tillbaka nån mer gång för det var så länge sen.
Till en verklighet, vill jag aldrig komma hem så vitt jag vet.

Här kan jag sitta på kanten och titta ner på alla som tittat på mig. Jag kan säkert se många, många fler än bara dumma dig.
Och jag kan vifta på mina fötter, precis som ni viftat era händer framför mitt fejs. Och jag kan lipa åt er med lång tunga på mitt eget lilla \"place\"...
För jag är bara mig själv.


Jag håller på att finslipa en plan, det är vad jag gör hela dan.
Här uppe är det ioförsig mörkt hela tiden. Men det är ingen skillnad mot våran planet.
Så vitt jag vet.
Jag sitter på min måne. Det är bättre än spröda, falska, oroliga moln.
Som sprider sig sakta överallt. Vad ska man egentligen tro?


Jag bygger en dröm på månen.
Jag funderar på den varje kväll.
Jag bygger en dröm på månen.
Här kommer jag alltid att få vara för mig själv.
Tänka på mig själv.
Vara för mig själv.
Prata med mig själv.
Älska mig själv.
Som ingen annan kunde göra.


Och nu så har jag byggt min dröm på månen.
Jag kommer aldrig komma ner.
Då kommer jag behöva falla så långt.
Nej jag kommer aldrig mera hem.
För det här liknar mer verklighet än hemma på Stensjövägen 5.