din doft dröjer sig alltjämt kvar
bland lakan där du värmt mig
där du krypit in i mig
så nära att gränserna suddades ut

nu finns bara saknad kvar
ett ihåligt hamrande i mitt bröst
som en försäkran om att jag fortfarande lever
en förbannad sanning dag efter dag

jag vet att du bara var till låns
du var på väg bort
fast du inte visste det själv
så lät jag dig hållas i väntan på avresa

jag trodde jag skulle vara beredd
men hjärtat är ständigt lika lättlurat
ville tro mer ville tro orden som din tunga gjöt
så nu står jag åter med sorgkantat mod

din tystnad ristar hål i mitt skinn
oförstående inför faktum
du återvänder ej
och gränserna som tidigare suddats ut

...träder åter sakta fram