Jag sitter ute på trappan och andas in den ljumma augusti kvälls luften.
Längs mina kinder rinner tårarna och huvudet är fullt av tankar.
Jag tittar upp mot den mörka himmeln som är full av stjärnor.
Där någonstans uppe finns morfar, jag tänker på honom och samlar kraft.
Tänker att imorgon ska jag ta och berätta för människorna hur mycket de skadar mig.
Men jag vet samtidigt att jag inte kommer göra det.
Utan jag kommer bara vara tyst och hoppas att allt lugnar sig.
Men något känns annorlunda denna gången, det känns som om jag inte kommer kunna knyta händerna i fickorna och vara tyst längre.
Inombords så bubblar jag av ilska och besvikelse.
Mannen i mitt liv kommer ut och sveper in mig i en filt och sätter sig bredvid mig.
Jag låter tårarna rinna längs mina kinder medans jag berättat för honom om hur jag mår.
Han säger att han skäms inte över mig utan för att det är hans familj som får mig till att må så här.
Jag stirrar rätt ut i trädgården och försöker komma fram till en lösning.
Ännu en gång kommer jag fly från mina problem och det som tynger mig.
Jag blundar och tänker tillbaka på när jag var liten och inga problem fanns.
Tiden då jag älskade att åka traktor med pappa och när mamma lyfte upp mig för att dansa med mig till någon svängig låt på radion.
Men den tiden finns inte längre utan nu lever jag i en värld fylld av ångest och panik.
Känner ännu en gång i mitt liv att det är pågrund av mig som det är tjafs och bråk.
Jag känner hur panik och ångest bubblar inom mig och hur ännu en panikattack sker.
Vid det här laget är jag så vann vid att känna det där obehagliga illamåendet och känslan av att inte kunna andas.
Långt bak i huvudet så ekar orden att hon vet hur det är för hon har också ångest...
Ja hon må ha ångest men det är ju rätt så självförvållat kan jag tycka.
Hon ligger bara i sin soffa om dagarna och tycker så synd om sig själv.
Att hon inte har någon ork och att hon är så trött så hon mår illa.
Kanske om hon tag i sitt liv och försökte hitta på något och inte bara låg där och tyckte synd om sig själv.
Jag känner att snart kommer jag explodera med tanke hur mycket jag egentligen vill säga till henne.
Men ännu en gång så är det mannen i mitt liv som får lyssna på mina ord som jag får fram mellan mina tårar.
Jag hör hur järnvägsbommarna går ner och jag hör ett tåg passera.
För en stund tänker jag på en möjlig undanflykt från allt som finns här.
Men sedan slår mig tanken att det finns så många bra människor som jag inte kan ta farväl av än.
Men samtidigt vill jag bara försvinna då jag inte orkar mer.
På Facebook lägger hon upp ännu en bild på att det är "fest".
Allt för hon vet att jag ser den och att jag kommer må dåligt av den.
Men ikväll orkar jag inte kriga med henne utan låter bara tårarna rinna istället.
Känner mig förbannad för att jag låter henne komma åt mig precis som hon vill.
Jag hoppade jag slipper se henne på ett tag, men det är ju lätt fixat.
Åker vi inte dit så kommer jag inte träffa henne, för de skulle ju aldrig komma hit utan en inbjudan på silverfat.
Jag kramar hårt mannens hand och tänker att jag kämpar för att få ha dig kvar.
Men det finns en gräns då jag inte kommer orka kämpa längre och den kommer allt närmre.
Och vad händer då?
Måste jag ge upp honom för att hans familj inte kan bete sig?

Jag samlar mina sista krafter och går upp till dotterns rum.
Där ligger hon och sover så gott utan en minsta aning.
Utan att veta att hennes farmor väljer sitt andra barnbarn förre henne.
Hennes farmor som säger att det är hennes prinsessa, men det kan hon glömma. För dottern är min prinsessa för för henne gör jag allt!
Skratten från grannens kräftskiva blandas med ljuden från dotterns andetag.
De tunga fridfulla andetagen som inget vet.
Lika lugn och fridfull vill jag vara...