Islandshästen är närmare djuren än andra hästar.
Deras doft skiljer sig. Deras hovar är ondsint små
som stridstjurars klövar. Manens taggiga flamma
sprider eld av hedar och årstidsväxlingar.

Halvbloden är bara folkhemmet på fyra pålar.
Det står till karlederna i hö någon annan burit till dem
och tuggar morötter från ICA och KF, odlade
längre bort än de skulle kunna skritta på tusen dagar.

Islandshästen kommer i varierad sortering.
På den röda sanden står de i strömmande vatten.
Pintos, och fuxar och gula och bruna repliker
av hrim-faxi med man av frost mot djupblå himmel
eller ljunghonung doppad i regndis .

När de töltar springer de som gudar...
självmedvetet vägvinnande vaggande
genom blandskogen, moränmoln på bogarna.