dom kallade henne


hyndan Hellen,



hånfullt gläfs gläfs



hon, frivilligarbetaren Hellen





hennes omsorg om andra,


hennes närgångna omtanke


var inget annat


än som en hunds kärlek


till hussen/matten




"så är det ju,


hundar är de enda

här på jorden,

som älskar andra

mera än sig själva"




så skamligt, va?!




eller hur var det nu?


är det inte


den villkorslösa kärleken,


som vi alla


efter traktar



ytterst



mest?