Ännu en gång den vita rocken du burit, avskalad med rädslan på din axel tynger.
Några ord sända för att stilla och skingra rädslan, avståndet av kärlekens närhet för stunden.
Varje nerv i min kropp sig spänner under väntan, på tecknet att du vaknat och dina vita små sockor ner på golvet går.
Livet tar sig sin morgon bris in, andas djupt för att stärka det som ska.
Nu väntan i två långa veckor, av tankar som skapar kaos av oreda jag ska styra allt in i lugnet av hopp.
Allt annat är omöjligt och ej vill existera, för morgondagen kommer med livets mussla mig segla igenom dagar och kvällar.
Runt hörnet du kommer komma...med svaret i din hand.
Min fina kloka, vackra tjej vet att allt kommer bli bra inget annat finns ej...
Älskar dig!



Orkiden