alla tramp som stegat här uppå

vars mål ej haft en mening eller så

dragarna tas av daga av tidens tand

lämnar sina spår i gatstenens rand

där vandrarna utan fäste föll ned

fångna i den tysta nattens sömnens ed

liksom ett tidningsbudets väckelses fat

vilken solidariskt gav den hemlöse mat

möts av regn som skurande rent i hörn

spolar fram lystern glansen fröjden

vändande i uppgång nedgångens törn

se allt vad en stad rymmer av olycksöden 

vi återvänder liksom till tidigt 1900-tal

se gatorna rymmer åter svältnöden så

behöver inte ens ögon för att förstå det val

detta osolidariska i längden inte gå