Det går förstås att skriva en novell på olika sätt, ofta genom att först ha en ide, ingredienser till vad texten skall handla om och så skriva den enligt just de regler som en satt upp. Eller också inte hade en aning om vad den skall handla om och ha som enda regel att det skall bli just en sådan där historia som skall finna sina läsare och skrivas mest för att en har lust att skriva och även möjligen fullborda den. Men avsikten att i alla fall öva sig något i att just skriva och litet av varje tills den verkar mynna ut i ett slags slut.

En sådan kan ju vara att skriva om något som faktiskt har hänt, eller i alla fall om något som visserligen finns men att en har en helt egen uppfattning om hur det skulle kunna se ut, hur det skulle kunna ta sig som egen väg och kanske utfalla just så som en tänker sig, trots att verkligheten verkar se litet annorlunda ut. Men att den åtminstone ger en uppfattningen att det som skrivs skulle kunna hända, om bara om fanns.

En sådan sak är exempelvis en uppfattning om hur det skulle kunna sluta, om en eller annan konflikt, en väpnad sådan eller bara som en, för en utomstående, storm i ett vattenglas. Som det beskrivits ibland i visans form, mycket snack, eller vapenskrammel och litet verkstad. Ungefär som att idrott är istället för krig och att även om det enda laget 'vinner', det för ett möjligt förlorande lag kan kännas så där orättvist resultat, särskilt om domaren fått ha ett ord med i laget.

Men det finns ju många fina lösningar på konflikter och ibland skrivs det även historier. För att även om problemlösaren inte kan inverka annat än med pennan, går det i alla fall att skriva om saken, särskilt på ens eget sätt, med ett slut också som kan till fred ställa åtminstone den som håller i pennan.

Eftersom ordet 'tillfredställa' inte finns i ordförrådet hos den amerikan som fåtts att skriva programmet så har jag här tvingats avdela ordet, så att den personens ordförråd inte 'kommer på skam', men eftersom personen är amerikan och inte svensk så kanske det ordet kan få finnas i alla fall. Här om inte annat.

En lösning på en konflikt, av alla de lösningar som tänkas kan, presenteras här och nu, till löje eller nöje för envar möjlig läsare. Alltså, alla som vill slåss, i en viss begränsad folkmängd i ett visst möjligt land, erbjuds möjligheten därtill genom att i så fall slå följe till en viss anvisad plats omgiven av vatten helt igenom och där skall en eller annan överraskning vänta.

Den är att någon kommer att ha något att säga dem först. Sedan kan de göra det de kom för att göra, slåss. De kommer förstås satt delas upp i minst två lag och kanske fler och så är det bara att skriva upp sig och sedan ge sig iväg just dit.
De som givit sig iväg dit och skrivit upp sig för 'tävlingen' eller 'slaget' är litet över 160.000 personer, varav de flesta är killar, även om det finns ett visst antal som är av 'annat slag'.

Väl där delas de upp i först två slag och sedan även i mindre grupper och dessa erbjuds att äta och dricka innan de gemensamt tar del av 'överraskningen'. Under tiden får de inte bråka med varandra så att det uppstår annat än en smula käftande. De som ändå vill bråka utesluts och tas åt sidan av en sorts därför avsedd armé.

Vilka förs bort och aldrig hörs av mera eller syns till heller, av andra än de som är till för att 'upprätthålla ordningen' tills vidare. När de slutligen har ätit och druckit sig någorlunda belåtna tar de sig till andra sidan av ön och alla spår av måltiden tas om hand av den personal som anställts just för uppgiften och som sett till att slagskämparna utfordrats.

Överraskningen består i att de får reda på vilka regler som gäller, det går att läsa på ett plakat som finns att läsa litet här och var för dem alla, i form av affischer som finns uppspikade på stora plakat i omgivningen. Dessa regler är får och enkla. De skall vara med i en utslagstävling som går ut på att lag a möter lag b och så vidare tills ett enda lag återstår efter finalen.

Innan finalen skall de andra lagen utgöra publik till de som fajtas. När bara ett lag återstår skall de fajtas inbördes tills det bara finns en vinnare. Hur de löser den sista uppgiften kan de lösa själva, men det får bara finnas en vinnare kvar. När alla har läst detta budskap så tar plakaten hand om genom att de brinner upp, genom en katalysator som aktiverar anordningar som finns just för detta ändamål.

Tävlingen går ut på att bara ett av två lag kan vinna och segrarna möter då genast nästa lag och så vidare. Tills som sagt bara en vinnare återstår.
Tävlandet går ut på att de bägge lagen inte bara skall slåss, det ena laget skall sedan döda laget som förlorar och det laget skall även låta sig dödas.

Till sist återstår förstås bara en överlevande och då kommer den förstås att så småningom efter många umbärande och försök att ta sig ifrån ön, svälta ihjäl.
Men de som deltar får förstås inte veta något som reglerna förrän det är för sent att dra sig ur. Och handen på hjärtat, det är väl därför de är där, för att vinna det pris som bara kan tillfalla en.

Resten är ju förlorare. Att de alla i slutänden är just det, är väl ett åtminstone rättvist slut på texten, eller?
Hur du väljer att skriva novellen är förstås din sak, men om hundra år eller så finns du ju ändå inte kvar, medan texten kanske gör det. Och det är väl bara som det skall vara?

Annars kan du ju se en fånig serie på teve som handlar om bullbak, hur att laga till en måltid i naturen, ett annat vildmarksprogram eller en sådan där serie om massmördare, diktatorer eller hur de under ett eller annat krig tog livet av sina likar på de mest uppfinningsrika sätt, ungefär som om de vore påhittade. Dokumentärerna, serier och filmer i teve. I alla fall enligt deras möjliga motsägare.