Så tunn är nog isen
att tunnare blir den inte
Och jag kan platta ut mig
bli lövtunn och transparent
Så då håller det nog
i varje fall ett tag
Min undran är ständigt
kan det bli värre

Min transparens utvecklas
som osynlige mannen
Jag är snart borta från dig
och de som såg mig
Och minnets korridor har dörrar
där jag finns gömd mellan molekyler

Tom jag har svårt finna mig själv
jag sträcker ut mina tunna trådar
Bristningsgränsen är visumfri
vakten vinkar glatt mig förbi

Jag är på min egen avskrädeshög
sittande på min tron av inbillning

Isen har blivit mitt diamanthårda tak