Mina läppar är spruckna och
jag har blod i mungiporna.

Dörrhandtaget är alltid kallt till min dörr.
Tystnad.
Det är ingen som sitter på min säng och dinglar med benen,
det är ingen som får hela rummet att lysa upp.
Glödlampan har gått sönder, så det är bara mörkt.
Tystnaden före och efter andetagen.

Jag behöver inte resa mig från sängen och öppna dörren.
Fotstegen utanför min dörr är endast hjärnspöken som
jag skapat under dessa år då du aldrig var hemma.
Jag ville inte vara ensam längre.

Matresterna från gårdagen står på diskbänken.
Jag tar det när jag orkar resa mig från alla mina spyor.

Jag hatar att stå själv framför spegeln.
Bara en reflektion med genomborrande ögon.
De ser det där lilla i en som försöker krypa undan och gömma sig från ljuset,
det där lilla, en parasit, som sitter och gnager på den lilla heder man har kvar.
Min heder hade sitt bäst-före-datum för länge sedan.

Jag vet inte när jag hade mitt förstånd i fickan,
men det krympte väl när jag tvättade mina jeans.

Jag har slutat skriva mina brev på vanligt brevpapper
för att nu skriver jag mina brev på tapeterna med svart bläck.
Vet inte riktigt, kanske för att inte tappar bort orden.

Inte tappa bort orden till dig.



Jag kommer ha en poesistund under stjärnorna ikväll.
Se mig då.