Jag rörde vid kupén bredvid den stränge mannen. Timmarna gick utanför fönstret, det ven och jag lät någon veta. Idag vill jag gå upp på ett tåg och lämna denna bygd. Några väntar. Löften utan slut. Gå ut i livet, skola igen, med all utfrysning, att ta en sup ihop på ett numera stängt café urplockat, ett öppet rum att fylla med något annat. En sång om jägaren och bytet. Och one night stands och trista promenader till boendet och väljarna. Det mjuka där inne i affären, och det hårda hos männen som sitter på cafeerna, och det är ett under. Vinden ven och virvlade i ingen riktning. Sov nu varenda natt och steg upp tidigare än planerat. Men sov utan att störas av eländet och dramatiken längre. Ville ha lust att leva. Att sluta oroa mig som Jungfrun. Med en massa regler. Att saker måste vara på ett visst sätt som ett tvång. Porslinet stod på ett särskilt ställe och hade väl en viss färg som en kristen. Och andra färger och variationer i väder. Tidsperioder som inte liknar varandra. Något bättre väntar än mot vad det har varit länge nog. Jag tittar från tåget, skogar, fauna. Och läser aldrig om en artikel. Och glömmer troligen det dåliga. Och somnar utan den kvinnans bekymmer.