Se mig, jag är klädd i svart och vitt och möblerna i cafeet skakar. Tv-rummet blir en motreaktion av anteckningarna jag ser idag. Lite senare. När jag tittar ut är staden rostig cerise. Tröskeln går till den tid ljus av stearin brinner. Livets aktiva låga. Fylld är jag av böcker av Jelinek och Kundera, älskar plattan som är näst intill "tyst" och atmosfärisk som dagens kyrkklockor, låter oss kliva på. Kultur lös med sin frånvaro. Den fanns inte längre i världen. Ögon ser som en passiv på mig ur en ensam nattbil. Jag vill bo här och se alla artisterna. Men jag har flyttat till en annan plats där inga tårar kan spillas, genast har ditt städ släppt taget. Siri sover och sängen är nu bomull. Jag har glömt hur slutet på dagen var, den var sömn. Slutet på filmen är bara andhämtning. Tjecken klagar på andra länders öl, men är så blyg, sticker nu ut sin haka och, faktiskt - sjunger så att möblerna skakar framför mig. Svårt att gå i rummen utan att blåsa omkull mina egna pjäser.