Först så är det bara vitt.
Sedan kommer det svarta krumelurer.
De bildar ord, de bildar meningar.
Meningarna blir fler och fler.
Dom tar upp flera sidor.
Det är Anna som skriver, om hur hon mår och att det går bra i skolan.
Fast hon hatar att gå till skolan, Anna blir mobbad av sina klass kamrater.
Dom knuffar henne, dom slår henne.
Dom kallar henne dumma ord som jävla pluggo, frökens gull unge, din dumma ko, är det hon oftast får höra.
Anna vågar inte gå till kuratorn hon tycker att det skulle vara pinsamt och att prata med mamma kan hon ju bara glömma.
Den ända Anna litar på är hennes dagbok.
Den är tyst och säger inte något men den är ändå så förstående.