Jag fick en längtan så stark

att det ilade ut i fingertopparna

Jag fick en insikt så klar

att jag tvivlade ej mer

Jag hörde en röst så stark

att jag var tvungen att lyssna

Jag kände en hand hålla mej kvar

så jag var tvungen att stå stilla

En vind svepte ner över mitt ansikte

så jag var tvungen att sluta mina ögon

Så jag kunde se 

Och jag vacklade och grät

och jag sörjde allt som varit

medan jorden skyddande höll sina armar om mej

och solen tröstade mej varm

Och jag ramlade ihop

och spred ut mitt liv på marken

Och jag svävade ovanför

för att se om det fanns nått kvar att ha

En lång stund förflöt

Då jag tryggt kunde betrakta

Få ett sammanhang och en mening

med pusslet där på marken

Sen började jag skilja åt en del från en annan

Lade samman det jag ville ha

I ett annat mönster 

Timmar gick och kvällen kom

men till slut så var jag klar

Jag begrundade mitt nya Jag 

Och i månens blåa sken la jag mej tillrätta

Och värmen spred sej sakta tillbaka hem till mej

Så nu går jag här igen

och hålen dom är fyllda

Av en insikt om att kärleken

Fanns även inom mej

En uppgörelse med minnen som stulit all min tid

Är nedgrävda i marken

Må dom vila där i frid