Ibland kliar det så otroligt i mig
som när en irriterande melodi hörs

Kliandet är i mitt inre, inte ett myggbett
och jag blir inte kvitt det

Kliandet är rastlöshet, parad med vilja att vara god
och jag vill skrika åt allt och ingen

"Hör ni inte så dumt allt är!!"
"Varför gör ni på det här sättet??"

Och när jag anstränger mig att vara god
så många fåfänga försök att vara bättre
än jag och alla är, faller ändå min dröm till marken i bitar

Då griper melankolin griper tag i mina nervbanor
ruskar om och fyller mig med svart galla
och jag blir likgiltig

Jag inbillar mig vara en kämpe som inte ger upp i motgången
men alltid, ja alltid utkämpar jag så många onödiga strider
vill så mycket, mer än hela världen

Att vara en envis jävel, ruskigt envis, på gränsen till dumdristig
blir så likt den naiva attityden hos det lilla barnet
som inte blivit kuvad till ett liv innanför boxen

Men ändå lever jag i boxen, rullar runt och stoppas av väggar
osynliga väggar, väggar jag tvingat mig bygga själv

Och det är då det kan klia något så förbannat
och irriterande melodier viskar i mitt huvud

Då går jag runt i mitt lilla rum, omgärdat av osynliga väggar
och tittar på andra i sina rum med osynliga väggar

Tänk utanför boxen ..