Det mullrar en monsun bakom mina ögon. Det som finns kvar är tiden när den väntar på regnet. Det som aldrig kommer. Mitt landskap är en vimpel av gulnande fotografier längs vägkanten.

Mitt rop är stenen.

Jag har stillnat till ett djur med blommande vallmo runt nosen. Hjärtslag med rytmen av droppstenstankar i drakgrottor. Så långsamma att de inte finns förrän om hundra år.

Mitt rop är stenen.

Stegen i sanden är komna från människans blivande. Ett kontinuum från evigheten, till evigheten. Min kropp är rök från havet, doften när molnen brister och ljudet av syrsor i mina öronsnäckor.