Yttersta raden kantad av skam
ändå skrevs den från bleka kärnans mitt

Inte såg du väl när jag skrev
att det var du som var där i?

Du lever träffad av pennans bly

Grå och giftig som allt är du
inlindad i träordens sörjighet

Fångad i din grymhets tveksamhet
förstärkt av din svaghet som mitt itu talar

Din hatt hängd i ruttnat plommonträd
o kåpan slängd i dagg

Du sipprar på din himmels skägg
men aldrig ska du vända om och smaka sötmans åtrå

Blott jag ska avstå att gömma min kojas tro