Jokern i min kortlek var en tandlös gammal narr

och potten var förljugna nekrologer.

Är det trippen eller vyn som nu blivit så bisarr

som en av Nietzsches inre monologer?

Min käft var förr en Uzi, men fylld med lösa skott,

nu en ärtpistol som anfrätts utav noja.

Nog skenar ock min strupe än men med haranger blott,

som en härmapa - en fåfäng papegoja.

Jag känner sällan inget och som bäst ambivalens

när jag dreglar över luft som Pavlovs hundar.

Se sanningen i vitögat är ingenting man nänns

när till och med de blinda går och blundar.