Vad har jag egentligen gjort idag förutom mötesdeltagande? Möten med framtida arbetskamrater, möten med det okända i allmänhet, möte med ett ensamt Stockholm som bara är grått och fuktigt. Jag ska säga att promenaden från en anställningsintervju är något extra, sannerligen oefterhärmelig. Om ni aldrig testat själva; ett lugn och tusentals tankar som far runt men aldrig fäster sig, frustande och flackande blick. En massa frågor om vad som sades, blickar utvärderas, kroppsspråk tolkas. En hjärna är aldrig så aktiv som just efter det koncentrerade ögonblik då allt hänt och pusselbitar ska samlas ihop. Det är som om hjärnan nått en andra andning och liksom vägrar sluta jobba.

Så jag har alltså varit på anställningsintervju. En typisk situation som kommer skrattas åt om tjugo år men som idag känns så avgörande och central. En vändpunkt i livet, en möjlighet, en andra chans. Nu borde de flesta bitarna vara lagda prydligt i min ask, tror jag kan sluta samla och börja leva igen.