Det finns människor
i vars närhet
jag gärna vill vara.
De strör ord omkring mig
som förbluffar,
försvarar,
förstår.
Jag njuter
under dessa stunder
som av solens gullregn
och andra under.

Det finns människor
i vars närhet
jag skulle velat vara.
Men de matar mig med grus
när jag hungrigt till dem går.
De talar stenar
och andra hårda saker.
Och hur jag än förklarar
är det som om de inte förstår.

Jag vill leva
i bultande blod och kött,
i varje fiber:
Förbannad!
Förundrad!
Förtjust!
Dricka idéer till frukost
och supa mig full på känslor.

De travar så nöjt
sina stenar,
räknar dom,
bygger sin borg.
Jag vill förändra,
förändras!
Skapa mig själv
ur aska och sorg.

Jag dras som en mal
till ljuset.
På dammiga, darriga vingar
söker jag svältfödd
doften av tillvaron,
ruset!

De stannar kvar
och samlar på gruset.