Att generellt sett vara emot våld i alla former,
såväl i teori som handling.
Ändå ha böcker och film hemma som där våld
ingår som påtaglig och starkt drivande ingrediens.
Något som i och för sig
livligt strider mot varandra som idé.
Ändå är det en existens att hantera
och dessa saker samexisterar märkligt nog.
Hur det är möjligt?
Att dels se på film och läsa böcker som samtidigt
aldrig avspeglar sig i ens eget liv i verkligheten.
Jovisst, men film och böcker, teater och andra uttryck.
Det är ju fantasi och fiktion.
Där 'vad som helst' kan och får hända.
Bara att en människa samtidigt aldrig höjt handen
mot något och aldrig skjutit någon person.
I mera verkligheten, utanför 'rummets fyra väggar.
Varken Agnetha eller Göran har känslan av
att är eller känns motstridigt.
Trots att det inte någonsin faller dem in
att ta en annan människas liv eller allvarligt skada
vänner, bekanta eller rena främlingar.
Kan de se de som 'underhållning' att läsa
en detektivhistoria eller se en serie
eller film i teve med inslag av våld, mord och strid.
Ibland slår det dem kanske.
Om någon säger något om saken.
Men samtidigt rycker de mer på axlarna
åt sakernas tillstånd.
Det är som det är.
Det finns ju ändå i princip 'överallt'.
Som om den tanken eller känslan
dög som en fullt acceptabel eller

(Det hördes ett rop om 'mat' och då bröts...)