Snäckskalen på stranden
var som alla tankar
jag lämnat strandsatta
fast jag inte ville

eller som
tidens alla tillfällen
som förlorats
som ögonblick
eller år

Det var då som
mig förutan
och som av nåd

horisontens leende
mellan himmel och hav
vidgade min trångsyn
av mig och mitt helt kort

till oväntad vidsyn längs ytan
och osynliga djup

Så fann jag oväntat
det glädjerikt självklara ett ögonblick,

men genast grumlat av insikten
att jag strax skulle förlora det,
för att bara fortsätta
som förut

Min ohörda tårlösa gråt
var oerhörd just då,
som vore jag
ett föräldralöst barn,
hjälplöst.