Du får kalla fötter
fast det inte finns någon anledning att frysa här.
De säger att jag inte får skrämma bort dig
men du står ju redan där.

Du pratar om någon frihet
som jag inte förstår mig på
Och dina beslut tas i det tysta
när du plötsligt bestämmer dig för att gå.

Tänk att två nakna kroppar och en säng
kan skapa ett helt universum.
Men att man 12 minuter senare
kan ligga ensam i sin egen värld och bara känna sig dum.

När jag blundar ser jag
ögonblicksbilder av allt det fina.
Men varje gång jag öppnar ögonen igen ser jag problemen.
Framför allt dina.

Ena sekunden vill jag springa så långt bort från dig det går
och nästa vill jag ha mina läppar mot din panna.
Men eftersom jag inte kan bestämma när du vill ha mig
så står mitt val mellan att gå eller att stanna.

Utifrån verkar det kanske enkelt
du tycker att jag bara borde gå.
Och om hjärtat inte var inblandat hade jag nog gjort det,
men känslor är lite mer komplicerade än så.

Om jag ska vara ärlig nu så väntar jag bara
på ett sms jag aldrig får.
Av personen jag precis skrivit en hel text om
och som antagligen inte ens tänkte på mig igår.

Men jag vet hur sådana som du fungerar.
Ni dyker upp igen när det passar er.
Det enda jag kan hoppas på är att jag då
är i en relation som ger mig så mycket mer.