Alltid samma dikt
Av ärlighet
och av största vikt
jag erkänner
att jag alltid skriver
samma dikt
jag går till bikt
och bekänner
det är alltid samma sår
som bränner
jag känner
vad jag känner
i ensamhet
och ibland vänner
jag ger
det jag får
jag får
det jag ger
jag tror jag förstår
det jag ser
och ser
det jag förstår
är stor
när jag är liten
och liten när jag
är stor och sliten
alltid samma sak
jag går
när jag böjer mig ner
med ryggen rak
jag sitter ner
när jag går
böjd
med gud
i skiten i en kloak
och samtidigt
i himlens höjd
där just ingenting finns
utom det som
själva rymden minns
men det är nog mest skrot
som kommer
från ett blått klot
alltid samma sår
jag är stark
när jag är skör
kanske bara
för att det är vår
och trasten sjunger
i kontrast
så underskön
jag dör
när jag lever
jag lever
när jag dör
det är livets lön
jag måste inte
va ortodox
för att uppfatta
livets paradox
och skratta gott
åt det allvar
jag fått
så tjenixen
och tjenare
resten tar vi senare
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Petter Wingren med Poeter.se id #46202 innehar upphovsrätten