Vid tankens flämtande låga är jag buren att strida mot ofullbordad ovilja till en natts god sömn. Vaket stirrar jag tomt in i väggen. Fast efter bön förstås. Alltid efter bön. Där! Nu ser jag! Vansinnets gräns! Usch, dit vill jag inte. Det finns en sjö här under allt detta vatten. Där gick fartygen på grund vid kobbarna till alltings inlopp. Och nu sitter jag i en dunge utan stormtändstickornas beskydd, med en främlings hjärta i halsgropen. Jag tänker för mycket. Fast det är inte problemet. Nej, det är inte problemet.

Jag har övertalat mig, nu vill jag sova.

Ge mig ro, Gud....