Jag kan inte skriva längre, orden känns fel, smakar fel. Jag har varit okej på att skriva sen sjuan och när allt blev bättre igen, när du helt plötsligt var där behövde jag inte längre skriva. Jag hade inte tid, var upptagen med att utforska dig.

Sättet du rycker på näsan för att putta upp glasögonen du inte längre behöver.
Sättet du spänner dina muskler under mina händer
Ditt pojkaktiga leende
Dina läppar
Din osäkerhet för att kanske inte räcka till, för att göra andra besviken
Ditt sätt att alltid se glaset halv fullt
Ditt sätt att låtsas dö när du är sjuk
Dina händer, mjuka och hårda på samma gång, dina avbitna naglar och valkarna från gymmet.

Stormen du var när du kom har lämnat mig nu, för ett tag och jag är inte längre fångad av en stormvind. Och allt som fungerat tidigare fungerar inte längre. Är för svag för att träna och jag hittar inte mina ord. Jag tappar bort mig och den jag vill vara, den jag är, den du behöver och den du vill att jag är.

Vem är jag utan mina ord, när jag inte längre kan skriva annat än något som liknar anklagande sms.