Jag minns hur vi plockade sjunken drivved i strandkanten och lät fingertopparna glida över den släta mjuka bruna ytan. Formerna var allt vi önskade. En krokodil. Ett rymdskepp. En tekanna. Små abborrar simmade runt fötterna och det kittlade till ibland.

Igen bänder du min kärlek. Jag står försvarslös.

Jag vet att jag sagt det förr. Det finns en kultur där man fyller skadat gods med ädla metaller för att visa att det spruckna är värdefullt. Jag vet nu att det heter kintsugi.

Igen fyller jag det brustna med silver.