Vandraren fick nånstans att gå
Jag brukade tro att jag var
nån sorts luffargrabb
Ingen kunde hejda mig
jag var alltid för snabb
Jag gillade att springa och gå
Inget fick mig att stanna och stå
Toker kallade dig , en vinterdag, Snövit
när vi offrade i skålgropen på Altarstenen
Senvinterns mark var hård, kall ovh vit
Rött vin med kärlekens färg som blodet i venen
Jag lät dig ta med mig till ditt hem
Du var mer än jag drömt om att få
Fick mig att stanna, även att stå
Kärlek sparad, visade till vem
På en vild och krokig väg,
fylld av folk utan "deg",
är det svårare att ta, än att ge
Där sökte jag mina drömmarnas allé
Du har ögon som en katt
Vänta en liten stund till
Du är ju min största skatt
Det räcker längre... en liten stund till
En liten rullande sten,
som var vilse i enslig skog,
kände att timmen var sen
Det var då som din kärlek slog
När cancern kom var jag den räddande ängeln
För mig var du en god älva
Boine fick kyssa dig under mistelstängeln
Nu får vi rädda oss själva
So long min Kia
Tid att skratta, gråta, gråta
och skratta åt alltihop igen
Du får skratta och förlåta !
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren peter schenling med Poeter.se id #23246 innehar upphovsrätten