känslorna spred sig genom varandra

likt en dödsdömd fylldes de med dödsångest

fruktan är god vän med hatet sa farmor

nej släpp inte taget fånga dig i hoppet

kylan ska inte ta din varma själ sa mor

livet är till för att levas inte att längta död

ljuset finns i tunneln där allt vänder sa nå'n

carpe diem sade skylten som föll i huvudet

rädslan att inte få vara den man är, värdefull 

det väcker tårar och sorg att inte vara önskad

blir som en evig vinter en permafrost igenom allt

själen fryser inne och kan aldrig mer beröra något

barnet föds aldrig, poeter skapar ej några stycken

författaren blir till en staty stående mitt i skogen

filharmonikern blir till bara fil harmonin tynar bort

kvar blir en tom öde verklighet utan eko eller akustik

tänk om någon tog dina dikter och slängde dem bort

och de sa till dig att inte drunkna i grämelse över ting

när du protesterade emot deras dåd då fängslades du

om några ord aldrig någonsin lästa varit underverk

det kan vi aldrig få veta men poeten lider stora kval

tänk att i det inte ha en enda som kan förstå detta...

det känns att ha blivit berövad flådd strippad utestängd

det är ett övergrepp ett mord på integriteten som skett

samtidigt säger de att det är av vikt med en god relation

en god relation ska man ha till sina släktingar, eller hur?

hur avundsjuka missunnsamma eller hänsynslösa de än är

är det inte dessa ord av dräpande karaktär som skall kastas

dem som förkunnar rätten att kränka är de sjuka svinen

de är de mest avskyvärda som ändå till syvende får rätt i allt

medan den drabbade ska snällt foga sig i att vara förtryckt

ett förtryck som spiller liv utan att någon tycks invända ...

de möts på ett café de delar glädjeämnen i skapandekonsten

ser till varandras kreativa drag och ser det gemensamma

hur de har gått emot törnarna och ändå haft goda relationer

goda relationer till dem som begått övergreppet emot dem

detta mina vänner detta är bevis för styrka friskhet och mod

dem som förtryckt de som fördömt och stulit ifrån andra

dessa är de sjuka svaga och dessa skall man vara snäll emot

man sparkar inte på den som ligger ned det gör man bara inte

därför är det synd om förrövarna och inte det drabbad offret

denna föreställningsvärld förtryckarna lever inuti tillsammans

där de rättfärdigar sina dåd i den vanföreställningen "måste"

det är något de "måste" fostrabort amputera eliminera ...

den så kallade kreativiteten naturligheten till sitt eget skapande

detta är deras stora dilemma att dessa själva lever i illusionen 

den om att någon annan är den sjuke då de talar om sig själva

för vad vet vi om det kasserade ifrån en inspiration i detta

denna stöld svepte bort för oss kanske var det största någonsin

och med förlusten kommer vi alla vara bestulna på detta verk

poeten var mycket övertygad och jag har läst övertygade poeter

dessa övertygade poeter är allorstädes fantastiskt skickliga ...

min övertygelse är att när en av oss berövas sitt konstnärsskap

där det fria ordet gisslantas där gisslantas även poetens vänner

för vi lider med vår vän som blivit bestulen och skräms i det

därför är brott emot poeten att kalla för grov stöld på en poet

//en vän i skapande har av detta drabbats

min reaktion på detta blev denna text//