Överallt växer kroppar,
de etsar sig sakta fast
i luften innanför murarna,
slingrar längs upplysta korridorer
med köttet gulare än någonsin,
förruttnelsen hånfullt leende
åt alla som går förbi,
spirar ur dagrummets fåtöljer
med hjälpsökande armar
och blickar öppna
som nygrävda gravar