Kaféet är som det

brukar; proppfullt och

kattmjukt

glider jag ner i stolen (den

du diskret snodde framför

en högbröstad kvinna i

rött)

diskussionen handlar om politik, om

rasism, immigration, folk

är inte kloka, i sin

rädsla;

stänger av sin

medmänsklighet, resonerar, argumenterar,

sippar på det kalla, ljusgula

vinet, bubblorna är

eleganta, leendet

djuplila; doften

förförisk

några meter borta

darrar en hand; skramlar mynt, en

pappmugg, några meter borta

finns inget kattmjukt, inga

rödtoner, men

bland de dyrbara kreationerna,

juvelerna, mitt ibland karriärerna och

de ärvda förmögenheterna

sträcker jag ut ett

jeansklätt ben, en högklackad fot, mitt

i vimlet blir allting så förtvivlat

onödigt; så fullständigt

ihåligt; alldeles

tomt